…trots att halva serien redan gått och jag borde lugnat ner mig för länge sen:
10. Alla easter eggs. Ingen missade väl Minmay-dockan? Eller att hela avsnitt 10 var en hyllning till Macross Zero.
9. De nya fienderna. Nu mer äkta alien-aktiga, dvs. argare, starkare och väldigt många fler.
8. Castingen. De flesta röstskådespelarna är rutinerade och spelar den typ av roll de är mest lämpade för. Jun Fukuyama i sin shotaform ger mig förvisso alltid huvudvärk, men detta vägs upp av Yuuichi Nakamura (Tomoya från Clannad, Ikuto från Shugo Chara ♥), samt att Megumi Nakajima sjunger låtarna själv. Beat that, bitches!
7. Karaktärsdesignen. De nya karaktärernas utseenden ligger verkligen i tiden. Lite mer gender bender, lite mer moe, mycket mer färgglatt.
6. Lika gay som heteronormativt. Det här har alltid varit Macross specialitet. Sexistisk fanservice (nu även med samtida hits som DFC’s och lovable shotas) i en perfekt blandning med originalseriens fabulösa budskap att “ett krig mot barbariska utomjordingar vinner man lättast genom att svinga med sitt lila hår och sjunga en chick poplåt”.
5. Kärlekstriangeln. Den obligatoriska. Mitt bland all svartsjuka och outtalade kärleksförklaringar svävar den manliga huvudrollen runt i det blå, och är lika passiv som traditionen kräver att han ska vara. (se även originalserien från -82 samt mästerverket Macross Ai Oboete Imasuka) Likt Ichijou är Alto nästan i klass med vilket harem-protagonist som helst. Få saker är så gripande frustrerande som att uthärda avsnitt efter avsnitt när snubben bara ramlar runt mellan urringningarna, medan brudarna gör sitt bästa för att cockblocka varandra.
4. Actionscenerna. Denna förmodar jag att alla fans av serien kan skriva under på. Tempot, intensiviteten…!
3. Ranka vs Sheryl. Att heja på en av brudarna i en pågående Macross-serie är ungefär lika blodigt allvar som fotboll är för vilken irländare som helst. Jag håller alltid på den tjej som idkar lite förbannad självbehärskning och inte beter sig som en slampig eller narcisstistisk barnrumpa. (Jag stirrar på dig, Sheryl ò_Ó)
2. Musiken. Yoko Kanno i mitt hjärta~
1. Animationen. Gode Gud, detta är konst. Under hela första typ fem avsnitten satt jag och vred mig i stolen, pep “SUTEKI~” och satt till sist mållös med tårar i ögonen och hakan guppande som på en guldfisk. Jag vågar nu officiellt säga att tiden är mogen för att blanda 2D och 3D. Det är liksom.. den totala motsatsen mot Blassreiter.
Vilket är en total komplimang.
Arkiverat i:Anime // Avslutade, Macross Frontier
